Kände för att skriva av mig lite (så varning för långt och rörigt)
Nu är det inte alls långt kvar tills det är dags för sommarlov. Endast en tenta och en liten gruppinlämning sen är jag ledig till början av september. Jag har bestämt mig för att detta ska bli den bästa sommaren på länge. Det blir jobb i Hjo i sommar igen. Jag ska även försöka resa utomlands, åka till kusten, umgås med alla fina vänner och min fina pojkvän, bada i mängder och åka båt. Jag ska bara försöka hinna med så mycket jag kan och ha roligt och även njuta av att vara lite ledig från skolan. Så nu hoppas jag bara på att det blir bra väder och varmt så man kan vara ute och fara runt.
Förra sommaren var en bra sommar det var bara lite synd att den slutade så tråkigt och oväntat. Min morfar gick ju bort i augusti och det var något som var väldigt jobbigt. Jag minns så väl vad det sista var jag sa till honom och det var " vilka fina byxor du har" och jag fick ett stort leende tillbaka och det leendet har fått mig att inte bli ledsen lika ofta tror jag. Men det känns ändå tomt för han har varit en sådan stor del av mitt och min brors liv. Han har verkligen varit som en extra pappa och funnits där när inte mamma och pappa räckt till. Han offrade nästan vad som helst för mig och min bror. Istället för att åka och träffa vänner kunde han och mormor välja att åka och umgås med mig och min bror. Det är faktiskt med tårar i ögonen jag skriver detta. Det har varit många som under den gångna tiden frågat hur jag kan ha varit så glad efter allt och att sorgen inte har synts på mig. Men som jag tror jag tidigare skrivit så är jag en person som har jätte svårt för att gråta inför andra jag tror det är få som sett mig gråta förutom min familj och de absolut närmaste släktningarna. Jag är väldigt bra på att stänga in tårarna och istället försöka se de positiva och vara glad och har även väldigt svårt för att prata om saker som jag tycker är jobbigt. Så vill jag prata gör jag det annars gör jag det inte. För jag är en person som sällan gråter och är sur vilket jag tycker är skönt för jag är väldigt bra på att försöka se det positiva. Och många tänker nog nu att man måste få vara ledsen och det är inte bra att stänga inne det. Men för mig är det de sätt jag tycker att jag funkar bäst med och det är sådan jag är. Alla är vi olika! Jag valde att åka till jobbet 5 timmar efter att jag hade fått reda på att han var borta. Detta var mitt sätt att få livet att gå vidare och minnas det fina efter alla år ihop. Men jag kan erkänna att det var jobbigt men jag kände ändå att det var det som fick mig att må bra. Livet måste ändå på något sätt fortsätta. De gånger jag känner mig lite deppig över detta tänker på alla fina minnen vi haft ihop under alla 19år och att han fick vara med på en stor dag för mig nämligen min student och att han hade den finaste döden han kunde få. Han dog nämligen hemma i sin trädgård med vattenkannan i handen och det gick fort. Trädgården var det bästa han viste.
(Varför jag kom och tänka på detta just nu var för att jag såg att det var morfars namnsdag idag i tidningen.)
Så med detta sagt ska jag nu i sommar försöka få den bästa sommaren som bara går och jag ska leva lite åt morfar med.
