evvisevve

 

 

 

Det måste nog vara att min kära morfar gick bort i sommras. Han har alltid funnits där och ställt upp i alla lägen och då menar jag verkligen i alla lägen. Han har lärt både mig och min bror massor saker och han har verklingen lagt ner tid på att umgås med oss. Min morfar var en person som verkligen gjorde det han gjorde hel hjärtat och han värdesatte mig och min bror lika mycket. Jag tror inte riktigt att jag ens har fattat detta för jag går än och väntar på att han ska göra sin special knackning på dörren och skrika hej. Detta är något man känner speciellt när man är själv hemma för han och mormor kom ofta då och gjorde en sällskap så man slapp vara själv och på veckorna kunde de komma förbi och bara säga hej. Det är nästan som man hoppas att han ska stå i hallen när man kommer ut från rummet eller toan. Men det kommer han aldrig mera göra! Min morfar har verkligen ställt upp för alla och hjälpt alla en bra förebild. Det finns en sorg inom mig men jag känner mer att jag ska leva livet åt morfar och sprida det han lärt mig vidare och göra det han pratade om som han aldrig hann göra. Varje gång jag liksom skakar hand tänker jag på vad han sa liksom ett rejällt handslag ska det vara och jag känner riktigt hur han gjorde i handen. Jag kommer aldrig glöma dig morfar du finns med i min tanke varje dag.