Tiden går men ändå står still
Jag säger och berättade alltid om att tiden går för fort hela tiden och att det känns som att man hinner allt men ändå inte. Just nu under någon/några veckor tycker jag att man känner att tiden går men man själv står stilla. Då menar jag att vardagen rullar på som vanligt men det där lite extra ut över vardagen står still. Det extra är tex kärleken,orken till annat, äventyr m.m. Det där ordet kärlek (förhållande man+kvinna) gör att man börjar typ känna att jag kommer nog vara ensam resten av livet. Man orkar inte "leta" eller man har inte tid för det något sätt ( men om situationen skulle dyka upp så får man nog massor tid till det). Jag har börjat känna att den får komma till mig när den känner för det. Men va fan jag är ju liksom bara 17 år jag har ju inte ens börjat leva livet typ ju varför ska jag känna så här redan??? Jag har ju inte ens upptäckt "hela" världen än jag har ju massor ställen kvar och tid. Men ändå har man en längtan av att få känna pirret i magen. Jag måste säga att jag tycker nästa det är lite skämmigt att säga det men jag tror nog alla människor känner samma. Varför ska det vara skämmigt för det är ju så våra kroppar fungerar och alla har behov av det oavsett läggning. Denna värld är allt konstig tycker jag ibland men ändå underbar. Det är väl så med allt antar jag. Men man får vara lycklig ändå och njuta av det underbara man har och får. <3
Kramar
Evvis<3
