evvisevve

Känner redan nu på mig att detta kommer bli långt så om du inte bryr dig så skit i och läsa redan nu!

Jag vet inte men det känns som ingen tänker så mycket som mig. Eller är det så att det är bara jag som delar med mig av mina tankar? I så fall fattar jag inte hur folk kan hålla allt inne. Jag hade blivit helt förstörd och exploderat om jag inte hade delat med mig av allt. Jag är inte den som öppet pratar om hur jag känner bara sådär. Jag hatar när folk säger " Jag finns här om du vill prata", "Du kan alltid prata med mig det vet du" och så vidare. Jag får en hemsk känsla i kroppen när jag hör dessa ord. Jag pratar väl liksom om jag vill det och man behöver inte hela tiden säga att man finns där blablabla. Jag känner väl själv om personen är en jag kan öppna mig för. Jag har vänner jag kan säga allt till utan problem och många av dem ser på mig när jag behöver prata och de vet hur de ska göra. Sedan finns det vänner som är helt underbara men jag kanske inte har fått den lilla extra kontakten som gör att jag säger allt. Men tillbaka till det som jag skrev innan om tankar. Jag tänker i stort sett hur mycket som helst det kan vara allt möjligt och jag är jätte bra på att tänka långt ifrån där jag är nu. Jag blandar negativt och positivt men positiva blir ofta negativa. Men nu mera har jag faktiskt börjat tänka mer positivt. Jag älskar att dela med mig av de tankar jag får om det är något jag tycker borde spridas. Jag tror att tack vare att jag inte håller in alla tankar så mår jag så bra och är i stort sett hela tiden glad. Genom att jag berättar om dem så släpper liksom en klump som bildades i magen under tiden jag funderade över tanken. När klumpen har försvunnit så är verkligen humöret på topp. Jag tror att jag alltid har tänkt för mycket men jag tror att det började speciellt då jag började få höra om att jorden kunde gå under och började tänka på döden. Detta fick mig att börja flyga helt bort i tankarna och så fort jag satt själv tyst kunde jag börja tänka vad händer sen kommer jag aldrig få se den där tv:n eller den där maten, när denna dagen är över är den över för alltid och jag har en dag mindre. Jag kunde stressa upp mig tills jag började gråta och må illa. Detta var något jag inte visade för någon min mamma och pappa viste på något vis om detta och de verkligen kunde få mig lugn fort. Det är tur man har dem. Många vet nog att jag hatar att prata om att dö men jag tror inte så många vet att paniken i min kropp när jag tänker på detta är hemskt. På äldre dagar så har detta blivit bättre och jag har kunnat släppa det fortare och undvika dessa tankar. Dock gick det inte undvika den 21 december 2012 då jorden skulle gå under enligt någon påhittad film. Tiden som var utsatt var 02.10 och jag satt vaken till halv 3 den natten endast för att se så jag överlevde. Det var inte ens på tanken att jag skulle gå och lägga mig själv i sägnen i mörkret. Jag var tuvngen att vara vaken för att jag skulle men egna ögon se om jag överlevde och att allt bara var en bluff. Efter denna dag var jag lugn och jag kunde börja tänka på framtiden och allt roligt jag skulle göra och har gjort. Sedan början av december 2012 kunde jag inte tänka framåt jag tänkte bara på att den dagen kommer det hända och då är det kört. Då fick jag istället lite panik över att jag inte hunnit göra allt jag velat göra i livet och jag var inte alls redo för att försvinna. Då satte jag mig med min över 100 saker jag ska göra innan jag försvinner och började checka av det jag hade gjort under året och skrev även till saker jag skulle verkligen vilja göra och tog bort sånt jag kände var skrivet bara för att. När jag satt där och kryssade över så insåg jag att jag har hunnit sjukt mycket utan att man insett det själv. Tänk liksom hur mycket man är med om varje dag! Det kan vara allt från nya uttryck, se nya ansikten, prata med nya människor, läsa en ny tidnings rubrik eller vad som helst. Massor av saker lär vi oss och får vara med om varje dag både nyttiga och onyttiga saker! Det kan vara små som stora saker och alla små saker man gör betyder så sjukt mycket även om det är så små att man inte tänker på dem. Dock är jag en människa som vill göra stora och rejälla saker och det ska vara något extra och häftigt. Att sitta hemma själv och titta på en film ser jag som onödigt och bara slöseri med tid och jag blir typ uttråkad efter 5 minuter. Men egentligen är det ju inte det. Man får upptäcka en ny film som man aldrig tidigare hade sett kanske, man får även utnyttja lite tid för sig själv och att slappna av vilket är behövligt och bra för en själv. Även om jag ser det som dötid så är det ju inte det. Jag är väl antingen en för rastlös typ som tror att bara de stora sakerna i livet är betydelsefulla eller meningsfulla. Men jag tror att jag lär mig mer att se att även små saker kan vara väldigt betydelsefulla. Kanske är jag på väg att gå från rastlös tonåring som vill testa allt till att bli mer mogen och vuxen inte bara på pappret utan även som person. Men jag kan nog säga att även om inte alltid utsidan visar att det där lilla betyder så mycket så visar nog insidan det och tar vara på det även om man själv inte märker det. Nu låter detta jag vet som att jag inte uppskattar något och att jag är skit tråkig och blablabla. Men det gör jag att bara få träffa någon som betyder mycket eller att få ett leende till en eller vad som helst det är så häftigt och det får en att må så sjukt bra. Men det jag skrev över är mer som man tänker sig man tänker att man inte uppskattar det små sakerna men egentligen gör man det. Små överraskningar är ju nästan mysigare än stora! Nu blev det rörigt jag vet men jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag själv förstår det och det är de som är det viktiga så!